Det är vanligt att hundar inte tillåts uttrycka sina känslor, såsom att låta eller visa ilska. När de gör det, är vi snabba med att försöka förändra deras beteende. Är vi rädda för de känslor som dessa uttryck väcker, eller handlar det främst om vad omgivningen tycker och tänker? Vågar vi själva visa våra känslor, och om vi inte gör det, vad är det som hindrar oss?
När man känner saker inom sig som bara måste ut!
Vad skulle hända om vi tillät hunden att fullt ut uttrycka sina känslor, oavsett om det handlar om att leka fritt eller att yla av glädje? Hur påverkar det oss att inte få skratta hjärtligt, gråta fritt eller uttrycka vår ilska? Kanske är det en liknande upplevelse för hunden?
En hund som visar tecken på problembeteenden kan vara en indikation på att en klok och långsiktig strategi är nödvändig att ändra känslan även om det initialt behöver vara arg eller ledsen. Vi behöver låta hunden få känna och få utlopp för sina känslor om de besitter känslor som behöver ut. Vad vi behöver fundera på är varför hunden har dessa känslor, kanske är det så att det får lite utlopp för sina naturliga beteenden, bär på negativa känslor som ett resultat av en tidigare erfarenhet eller upplevelse, stressad och frustrerad av lite aktivering och detta är något vi verkligen behöver prioritera.
Så vad gör vi med känslorna?
Innan jag kan gå vidare behöver jag bearbeta det svåra. Jag behöver inte godis och annat gott utan att våga möta mina känslor. Att finnas med på vägen för vägledning, stöttning, en kram, någon att vara nära med eller skrika på träd tillsammans. Likadant är det för hunden.
Sammanfattningsvis anser jag att det är viktigt att erkänna att känslan finns där. Istället för att omedelbart gå till träning och avledning, bör vi låta hunden uppleva sina känslor också. Detta bör ske under trygga förhållanden med stöd och säkerhetsåtgärder.
Must be Logged In to leave comments.